Afrika tur och retur

En slags vardag har börjat infinna sig i Matlab. Frukostbuffé, sätta sig i vårt lilla arbetsrum, den heliga te-pausen vid 10, knåpa ett tag till vid datorn, lunch i kantinen runt ett, fix och trixa och blir lite frustrerade på allt-gå till Anisur och reda ut och fortsätta fundera, helig te-paus vid halv fyra igen. Sluta framåt fem, kanske spela lite badminton eller ta liten promenad. Gå fram på byn och äta middag eller ibland buffe på hotellet. Se en film eller så är det redan läggdags. Vi sover extremt mycket. Kan varken skylla på jet-lag eller mycket intryck längre, men det är skönt att sova.

Ett tecken på acklimatisering är att jag börjat äta med händerna även i kantinen, där det serveras ris med olika curry till. Blöta till riset med såsen, knåda ihop en liten boll, skyffla in i munnen med hjälp av tummen. Självklart bara med höger hand. Jag dricker till och med vattnet från kranen i kantinen och det har fungerat bra fastän det inte ens är filtrerat!

Blir fortfarande glad av att gå runt på sjukhuset eftersom alla hejjar så glatt och pratar några ord. Framförallt vakterna som finns överallt på sjukhusområdet och vaktar dygnet runt. Det ser fruktansvärt långtråkigt ut, men de resar sig alltid upp när man går för bi med ett : godmorgon, -middag eller -kväll. Väluppfostrade.

För att inte ge er helt fel bild måste jag påpeka att det inte är särskilt varmt här längre. Det slog plötsligt om för några dagar sedan. Folk har börjat ha ullsjalar och tjocka jackor. När det blivit mörkt behöver man nästan långärmat ute och det är inte ens särskilt svettigt på dan (framförallt inte i vårt väl AC:ade rum). Jag vet att inte är jämförbart men snöstormen i Sverige, men i alla fall.

Imorgon hoppas jag kunna utföra första enäten, som jag i princip gjorde färdigt idag. Skönt att komma igång. Tyvärr är jag inte särskilt nöjd med hur den blev, men jag har fått inse att jag hade kunnat jobba hur länge som helst för att få den bra och egentligen gjort det som ett enda eget projekt. Nu har jag massa andra delar i mitt projekt som också ska göras och det håller inte att lägga mer tid. Har därför försökt att övergå till att se projektet för vad det verkligen är, ett tillfälle att lära sig hur forskning kan gå till och kanske även hur invecklat det är-inga banbrytande nya rön (jag kan ha skrivit detta tidigare men som sagt är det något jag försöker intala mig).

Jag har just lyckats få igång internet på mitt rum och ska fira med att se ett avsnitt "halv åtta hos mig" innan läggdags.

Sov gott, gott folk
Elin

Måste förresten rätta förra inläggets rubrik och lite innehåll. Brödet vi äter heter inte chapati, utan roti om det inte är stekt i olja och något som börjar på pu.. om det är stekt i olja. Chapati är visst något jättestort och tunnt bröd som vi inte har sett av än så länge.

Igår gick jag för första gången fram till stan (hahaa.. byn menar jag) ensam. Stor skillnad! Knappt någon som ropade och hälsade och kom fram, även om de tittade som vanligt såklart. Vet inte om det var för att man inte pratar med ensamma kvinnor eller för att jag helt enkelt dolde mig ganska bra med slöja på huvudet och utan en lång blond man brevid mig. Troligen det sista. Tycker ändå det är konstigt att vi sticker ut så mycket. Vi har ju ungefär samma storlek och ok att vi är bleka (och lite degigare), men inte så extremt jämfört med dem! Skönt var det i varje fall att kunna gå i fred.

Målet var att inhandla lite mer kläder. Det gick sådär, men jag fick i alla fall en trevlig pratstund på ett skrädderi över en kopp te med ägaren, som var gammal sjöman, och pratade ganska bra engelska. Lite kläder blev det också. Jag är väldigt kräsen, det erkänner jag, och deras tyger är antingen i batik eller andra fula mönster alternativt extremvarianter med glitter och guld och paljetter på de mest extrema färger.. Förstår inte hur alla runtomkring kan ha så fina salwars men de har väl kontakter och blir mindre lurade. Beställde i alla fall en uppsättning och fick ännu en på köpet, i batik. Försökte förklara att jag tycker det är fult med batik, men fick förslaget att jag skulle sova i den eller nåt. Och visst, jag kan ju faktiskt ha den att träna i.

Den lilla ensamturen gav mersmak så imorse tog jag mig en morgonpromenad. Det är det järvaste jag vågat mig i träningsväg förutom lite badminton. Men träning behövs vill jag lova. Det är inte direkt GI-metoden vi kör här utan enbart kolhydrater. Chapati (bröd stekt i stekpanna, eller pannkakor som Andreas kallar dem och visst, det är rätt likt) morgon middag kväll. Alternativt vitt ris. Det luriga är också att vi serveras frukostbuffé varje morgon innehållande: te/kaffe (jag är dock kaffefri sedan två veckor), chapati, grönsaksröra, omelett, kokt ägg, mannagryngröt eller risgrynsgröt i någon väldigt söt variant, banan, toast och smör. Beställer man kvällsmat på hostelet är det också en mindre buffé med flera olika rätter: fisk, kyckling, grönsker, ris osv. Kostar dock hela 6 dollar så ofta går vi till byn och äter. Det finns väl ca 6 olika ställen där man kan äta precis samma mat: chapati med grönsaksröra, ofta med mycket potatis i, som är gul eller grön med varierande hetta, plus stekt ägg om man vill. I vissa fall kan man också få kyckling eller fisk (värst hittills var en fisk- och gurkgryta som påminde lite för mycket om fiskgrytan jag råkade beställa i Vietnam, som fortfarande får mig lätt illamående). Dessa enkla middagar kosta ofta 2,5 kr per person. Alltså helt ok studentpris och väldigt gott om än lite enformigt.

Ikväll när vi satt och åt på ett liknande ställe och som vanligt blev utfrågade om vilka vi var på knagglig engelska, var det tydligen en man som ringde och bad sin vän komma dit. Vännen hade nämligen bott i Sverige tre år och sökt asyl, men inte fått stanna. I Tierp! Komiskt. Han var helt förälskad i Sverige, älskade landet och svenskarna. Det goda ryktet hade han också spridit till sina vänner som alla hade Sverige som någon slags förebild. Vi blev hembjudna till den ganska fattiga mannen som stolt visade att han åkt Silja line, sina vänner Gittan och Rio (som även blivit namne åt mannens son, han inte fått någon dotter att namnge ännu) och bjöd på frukt osv. Riktigt trevligt. Kanske vi träffar honom någon mer gång.

Helgturen till Chittagon var förresten trevlig men kort. Skönt att se lite bilar och folk igen, men sen skönt att komma tillbaka till Matlab. Gillar att åka tåg och buss, bara sitta och titta på livet man åker förbi. Själva Chittagong var väl inte så övertygande. Näst största staden i B. Skitig och illaluktande, i klass med Delhi. Om ni någon gång åker dit och tycker att sjön som beskrivs i Lonly planet som ett ställe där folk picnic:ar, ska ni vara medvetna om att den numera är inbyggd i ett nöjesfält. Om man trots allt betalar inträde och sätter sig på en bänk vid den trots allt fina sjön blir man troligen betraktad som ett eget litet event och blir fotad av alla förbipasserande tillsammans med deras famlijer och små barn som trycks upp i famnen. Bara så ni vet.

Nu väntar en vecka där det gäller att få fart på projektet. Insåg att det är knappt 5 veckor kvar att jobba med det och tom min handledare blev stressad när jag berättade det. Ska även socialisera med de två andra engelskatalande studenterna som dykt upp här (som iof har bott här 6 respektive 3 månader).

Vem vet, kanske jag vågar mig ut på en springtur någon dag. Om ni ser en vit degig sak jogga förbi i batik-mönstrat så är det säkert jag!


En bild av sjukhuset, vårt arbetsrum är på andra våningen ni ser.


Vårt hotel/hostel skymtar mellan palmerna, sett från sjukhuset. Liten pöl med fiskodling i emellan.


Utsikt från annat håll över pölen. Fint i solnedgången kan jag lova!


Ingången till hotellet (om ni är intresserade)


Min säng i det fina blommiga myggnätet jag använder. Stort rum med två sängar, egen toalett, egen balkong. Dock utan varmvatten, men vad kan man begära.

Lägger även lite bilder på tidigare inlägg.

Njut av snön
/Elin

Jovisst, nu ar vi pa plats i Matlab. Blev en dag sent pga nagon slags strejk i Dhaka. Det tog oss lite med overraskning och kandes extremt segt att skjuta upp projektstarten ytterligare en dag. Inte sa sugna pa att improviser mer sightseeing heller plus att man helst inte skulle ga ut. Hursom, Anisur plockade upp oss vid 7-tiden igar och efter endast 6 timmar (inklusive en te-paus) hade vi tagit oss de drygt 5 milen till Matlab.. Det var lite extra extrem trafik pga hogtiden eid far val erkannas men nar vi svangde av mot sjalva Matlab ut pa visachan forstod man att det tar tid att ta sig fram har. Nar jag last om projektet har har det namnts som ett "rural" omrade. I samma mening har man kunnat lasa att det ar ca 500 000 invanare vilket gjort mig lite fundersam. Men, det AR rural.. Det vi fatt hora om stallet innan ar att det ar lugnt och skont jamfort med Dhaka, och att man bor ta med iPod for det finns inget att gora. Stammer bra. For tillfallet bor vi tvo sjalva i ett stort hotell pa sjukhusomradet (mest pga eid, kommer fler sen hoppas vi). Tva kvallar i rad har vi gatt ner i byn och kikat pa det visserligen stora antalet, men precis likadana, sma affarerna och standen som finns. Man kanner sig som.. tja.. hollywoodstjarna eller djur i bur. Pratar man med nagon eller eller handlar nagot och sen tittar upp star det minst 15 personer runt omkring och bara tittar pa dig. Visserligen ar det ganska kul att alla halsar och standardfragan ar "what country" eller mojligen "country name". Har man tur kan de sen ocksa fraga vad man heter och saga sitt eget namn. Sen tar det stopp och dar kommer det trista. Efter att ha sagt Sweden och Elin 20 ggr ar man lite smatrott och skulle garna fa lite mer information. Igar var det hela mest roligt, idag lite jobbigt.. Aterstar att se hur det kanns om 5 veckor. Dock finns hopp om framtiden, det finns tva utlanningar till som bor har men som just nu ar och reser (eid). Det finns ocksa en liten volleybollplan utanfor och en badmintonplan (utan nat). Bara jag overlever varmen att spela i langbyxor kan det nog bli kul.

Projektet! Efter att ha kommit fram och fatt lite lunch (kostar for ovrigt 7 kr i personalmatsalen for finfin curry) satte vi oss antligen ner och pratade lite projekt med Anisur. For min del kom vi fram till att jag ska fa data pa det jag vill (tar nagra dagar att ta fram) och titta igenom den lite for att se sa det verkar stamma (jag ar livradd att han sedan raknar med att jag ska kunna fa ut nagot av den dar datan pa egen hand, berakna statistiken, utan hjalp! Skjuter det pa framtiden, har iaf traffat nagra sota statistiktanter som jobbar har). Fram till sondag ska jag diskutera med skoterska och doktor for att forsoka komma fram till vad som kan vara intressant att fraga om i en enkat/intervju och skriva nagra sidor om det som grund. Alltihop kanns lite som ett skamt just nu, hittepa, men efter snack med Dr Chowdhury imorgon kanske det klarnar. Mer kan inte goras innan sondag da folk kommer tillbaka efter eid (Andreas kan inte gora nagot overhuvudtaget tills sondag sa det ar mer synd om honom). Bra ar att alla ar valdigt trevliga. En schysst lakare visade oss runt igar och idag har vi foljt med pa rond mm. Jag kan inte dolja att jag imponerad over den vard de ger har med ganska sma resurser. Det ar alltsa modra, och barnhalsovard (under 5 ar) inklusive forlossningar. De har bl a KMC (kangaroo mother care) vilket ar en avdelning for prematura som behandlas med kangurumetoden. alltsa inga kuvoser sa langt ogat nar. Bara kroppsvarme. Trots det raddar de barn i v 26. Att jamfora med neonatalavdelningen pa Ackis ar helskumt. Hela stallet ar ganska litet, sa sa varst mycket praktik blir nog svart att gora mer an nagra dagar. Vi far istallet sitta pa varat kontor som vi fatt 9det skulle Hakan Borg gilla om han visste).

Eftersom det i princip kommer vara tomt har fran imorgon till lordag (eid) har vi bestamt att aka ivag nagonstans fredag lordag. Fragan ar bara var for det ar inte direkt nagot turistomrade (eller turistland) och det vi vill se ligger langre bort an att tva dagar racker..

Eid, som ni nu sitter och undrar vad det ar for nagot, ar en islamsk hogtid. Man firar att Abraham skulle offra Isak. Man aker da langvaga for att traffa sin familj, man slaktar en ko eller get och ater sen en hel del ko och get (ger aven 1/3 till fattiga och 1/3 till slakten, resten ater man sjalva). Detta firas i tva dagar men eftersom det sen ar helg och de flesa ska resa langt tar de hela veckan ledigt. Valdigt likt jul med andra ord. For oss kom det som en mindre trevlig julklapp, mer vantetid pa att komma igang med projektet och troligen ratt dott overallt. De som bor i Dhaka sa att det ar bast tiden pa aret eftersom det ar sa tyst och lugnt, alla har akt hem till sina familjer..


Trots att jag kanske later lite negativ vet ni kanske att jag helst vill leva som "urbefolkningen" nar jag kommer till ett land bade vad galler mat, boende och resor. Alltsa har jag kommit till helt ratt stalle, kanns som jag kommit till 1700-talet (jaja, forutom hotellet med AC, internet och egen vasterlands toa).


Eid mubarak!

Jag får erkänna att vi började dagen lågt. Vi gick nämligen till "Nordiska klubben" för att passa på att ta ett dopp och sola lite påett ställe där man får visa sig i bara bikini. Stället visade sig krylla av vita människor som var i Bangladesh men gjorde allt för att låtsas vara i norden. Kanske ingen toppenidé när vi bara varit här två dagar.. Dessutom blev det molnigt och småregn när vi kom dit. Bra var att vi träffade en trevlig tjej från Argentina som tipsade oss om en bra guide om vi ville åka båt på floden. Vi bestämde oss för att göra slag i saken direkt. Resan till hamnen, som ligger i södra delen av Dhaka, var lite av en nära-döden-upplevelse. Trafiken här är om möjligt ännu värre än i Indien och autorickshaw-förarna är värst av alla (kallas även baby-taxi här och är en inbyggd moped på tre hjul med galler för fönstren. Varje gång man stannar, vilket man gör ofta pga kaoset i trafiken, kommer det fram tiggare och försöljare som står utanför gallret och försöker få pengar medan vi försöker ignorera dem. Då känner sig ganska instängd..) Det är liksom slalom som gäller för att komma först in i de få små hål som bildas mellan andra fordon. Filer finns det inget som heter. Tack och lov överlevde vi och även övriga trafikanter.

Vi ankom till ett myller av människor där vi plötsligt fick den där "hollywood-kändis-uppmärksamhetern" jag läst om men inte upplevt så starkt hittills. Käkade på ett låt oss säga enkelt ställe och kände att blir vi inte sjuka nu blir vi det aldrig. Men gott var det, och billigt. Så lyckades vi få tag på den glada lilla Bengaliske mannen som skulle guida oss. Kanske ingen toppenbra engelska direkt, men visst, lite förstod vi, ibland. Fick hoppa på en charmig lite båt som tog oss till andra sidan. Sen började det roliga.

Såhär ser vi ut nu för tiden. Jag i en äkte Salwaar Khamez alltså fluffbyxor,
lång tunika och sjal. Allt i färgglatt och gärna mönstrat tyg som matchar
oklanderligt.






Först visade han oss ett båtvarv där de byggde och reparerade de stora båtarna som kör folk mellan olika städer. Vi fick även klättra upp på dem och träffa arbetarna och hamra lite på dem (Erik hade mördat för att få vara i mina skor tillsammans med en kamera). Fortsatte genom vad som i princip var ett litet samhälle med små trånga gränder mellan enklaste husen man kan tänka sig. Hälsade på en apotekare, fick komma in till en familj, till en bank, en slags textilfabrik (små pojkar som jobbade med att färga jeans) och slutligen till guidens egna famlij. Överallt snackar vi fattigt. Det må låta klyschigt men de bodde berkligen 10 personer i ett minirum med en säng. Trots det var de superstolta över sitt hus och ville visa oss och bjöd på konstig frukt och te och mat.. Folk är verkligen fattiga men verkade så glada och nöjda. Så.. vad gör man inte, man äter och ser glad ut. Bland annat något som liknade ärtsoppa med salt, cornflakes och ris i.. Som sagt, blir vi inte dåliga i magen nu klarar vi allt (nej, vi använde inte handsprit)! Överallt stirrade folk såklart på oss och följde efter i horder, men alla var glada och ville hälsa och bli fotade osv. En upplevelse! Efter fyra timmar i slummen återvände vi slutligen hem, trötta men nöjda.

Just det, igår besökte vi äntligen ICDDR,B. ICDDR,B (international centrum for diarrhoeal disease research) är en organistion som jobbar med forskning och sjukvård för att förbättra hälsan hos fattiga, i princip. För att ta oss dit tog vi följe med de vi bor med, en kvinna från afrika (kommer inte ihåg vilket land för sån är jag) och en från Kina, som tillfälligt är på ICDDR,B för utbildning respektive projekt. Träffade även en läkarstudent från London på vägen dit. Nervositeten växte allteftersom inför mötet med Anisur. Först fick vi träffa Dr Aftab. En glad liten man man som berättade lite om hur man kan reflektera över jobbet inom ICDDR,b och inom livet i stort. Uppmuntrade oss också att göra bra reklam för organistionen (går gärna in på deras hemsida!). Fick dricka te. Fick sedan träffa Jill, som har koll på alla studenter som är på besök och fixar med boende och transporter och dylikt. En trevlig och glad engelsktalande (skönt!) kvinna. Fick en massa bra information och blev bjudna på te. Sen var det dags. Möte med Anisur.. Det visade sig vara ännu en glad liten man, av det äldre slaget. Vi pratade lite om våra projekt (med betoning på lite) och beslutade att vi åker med honom till Matlab på söndag morgon för att vidare ta itu med studierna på plats. Vi blev erbjudna te också såklart. Bjussades även på bengalisk lunch innan vi var färdiga på ICDDR,B för denna gång. Jag blev imponerad över hur bra bemötta vi blev av alla och vilket bra jobb de verkar göra. Ska bli kul att se mer av!

Är fortfarande lite orolig över hur det ska lösa sig med projektet, men har idag insett att det finns människor som har värre saker att oroa sig för.

Tack och godnatt

(Jag vet att det blev ett alldeles för långt inlägg, så ni vet).

Från ett kaos med snöstorm på Arlanda till ett annat kaos i Dhaka med mängder av människor och tutande fordon.

Foto från flygplansfönstret under väntan på avfärd från Arlanda.


Dhaka- rickshaw:ns stad kanske?

Nu vi är på plats och resan gick fint tillsist, efter ett första inställt flyg från Arlanda. Kom till Dhaka och 30 grader vid tredtiden. Blev upphämtade av en man som hjälpte oss fixa nya sim-kort och hjälpte mig att råka spärra mitt ica-kort (det jag skulle ha hela resan, vet fortfarande inte riktigt hur illa det var). Blev förda till vårt boende som är ett toppenfint ställe. Ett student-guest house som ICDDR,B (den organisationen vi ska göra våra projekt inom) tydligen äger. Vi vet fortfarande inte riktigt vart det ligger på kartan och hur mycket och till vem vi ska betala och hur länge vi ska bo här.. Vi liksom flyter med strömmen. Hur som har vi fått varsitt rum med airkondition och det finns helfräscha toaletter och någon slags frukost och om man vill lagas middag på kvällen- mer kan man knappast önska sig.

Jag och Andreas ville såklart hinna kolla in stan lite och gav oss ut i ett bitvis bäcksvart gatunät fullt med rickshaws och människor. Målet var att köpa lite mat på någon restaurang. Lättare sagt än gjort. Slutligen blev det grillad kyckling och nan, på det enda ställe vi kunde hitta. Under vår runda hann vi ändå med en hel del som brukar ingå på resor: jag köpte en sjal i dålig kvalitét för alldeles för mycket pengar (15kr visserligen men mot vad andra skulle betalat, var ändå tvungen för jag kände mig rätt bar utan någon sjal eftersom jag var den enda kvinna som gick utan), vi gick i princip vilse vilket slutade i att en rad bengaleser (?) ville hjälpa oss och skickade oss på en cykel-rickshaw (genom tutande, galen trafik). Den stackars killen fick trampa på bra och det visade sig att han inte hittade alls.. Slutade med att vi frågade på ett antal ställen och till sist gick runt till fots och letade tills vi kom rätt.


Gänget på Road 75, House 1, Gulshan 2, dit vi aldrig lär oss hitta.
Xue och Ann-Christine var rätt trevliga. Oslagbart boende!

Har lärt oss att inte gå ut utan Lonely planet och att det är billigt i Dhaka.

Imorgon ska vi till ICDDR,B kontoret för att träffa Anisur, vår handledare. Ganska nervöst eftersom vi båda känner oss dåligt förberedda och inte riktigt vet vad han förväntar sig av ass. Hoppas det kommer klaffa!

Nu är vi trötta efter ca 2 h sömn under resan, och enormt svettiga och skitiga. Bara att vänja sig..

Sov gott Sverige

Skinkan är kokt, granen är klädd och pepparkakorna gräddade.. eller åtminstone är familj och vänner avskedade (eller vad det nu kan heta), sista 950-kronorsvaccinet taget och passet är tillbaka med Bangladeshiskt visum inuti. Alltså resklar. Förutom att själva packandet är kvar..

 

Med endast 3 veckor och 5 dagar kvar till avfärd är det hög tid att starta upp en blogg. Jag har förstått att det är en av de viktigaste momenten i förberedelserna inför en resa. Dagen har tillbringats på MFS-kurs (Minor Field Study) med andra som ska ut i världen och göra fältstudier och som har haft turen att få ett MFS-stipendie. Det var ett trevligt gäng och en del bra föreläsningar och en hel del ångest över allt som jag har kvar att fixa inför resan och projektet. På lunchrasten passade jag på att gå till vaccinationsbyrån och ta Japansk encefalit. Hade funderat en del på hur jag skulle göra, eftersom det inte riktigt är säsong när jag är i Bangladesh och för att den kostar 950 spänn (!). Efter min handledares rekommendation beslutade jag ändå att det var värt pengarna för att slippa risken att bli en grönsak resten av livet. Japans encefalit är ingen rolig sjukdom. Min handledare berättade att 1/3 dör, 1/3 blir aldrig återställda och 1/3 blir friska. Alltså tog jag sprutan, men sekunden efter berättar sköterskan att jag måste ta ännu en spruta, precis innan jag åker, för ytterligare 950 kr.. Jag log och tackade och gick därifrån.

Jag vet inte vilka möjligheter till internet-åtkoms, som kommer finnas i Bangladesh, men om ni vill läsa lite om vad som händer under resan är jag jätteglad! Det som väntar är att jag den 9 november reser till Bangladesh för att göra en studie som ligger till grund för det 30p arbete jag ska skriva. Titeln på studien är "Reducing neonatal mortality in a rural Bangladesh community, the role of asphyxia prevention and management". Med på resan är även min klasskompis Andreas som ska göra ett annat projekt, men med samma handledare och i samma stad. Hemfärd är planerad den 27:e januari och fram till dess ska jag även resa runt några veckor med Erik, som kommer bort över jul och nyår. Var vi ska är ännu inte fastslaget. Bangladesh har visserligen världens längsta sammanhängande sandstrand, Cox Bazar, men som kvinna skulle jag inte bli omtyckt om jag badade i annat än långbyxor och långärmat.. Inte en vanlig solsemester alltså, men det ska bli spännande att se mer av landet Bangladesh.

Detta är planen. Vad som händer återstår att se.