Afrika tur och retur

Sunderban är ett 10 000m² stort område bestående av världens största mangroveträsk. Mestadels bestående av vatten eftersom i ändå befinner oss i ett enda stort delta. Mangrove är tydligen träd som kan växa i saltvatten och hela omgivningen gör att finns en hel del speciella växter och djur här. Som den kungliga bengaliska tigern. Smaka på det. 400 exemplar ska drälla omkring i området enligt senaste ryktet. Alltså gav vi oss iväg på tigerjakt tillsammans med Guidetours och ett gäng andra turister från Schweiz, Holland, Österrike och Bangladesh. Resan gjordes via båt. En väldigt trevlig båt med soldäck och mysiga hytter. T om western-style-toaletter. Utifrån båten gjorde vi sen små utflykter som att tysta paddla fram i träbåt i tidig morgontimma eller eftermiddag för att skåda djurlivet, gå på djungeltur, bada i gyttja, hänga på stranden. Jupp, vi såg färska tigerspår (eller var det fingeravtryck?) och kanske även hörde mystiska prassel. Men rent definitionsmässigt såg vi väl ingen tiger.. Ingen krokodil heller. Däremot prickiga hjortar, vildsvin, delfiner, ormar, ödla, örn, stor stork, vackra fåglar, apor (makaker) mm. Häftig och ibland ganska ful natur med mycket rötter och mycket lera. Mysigt sova på båten och fantastiskt god mat med mycket fisk (Erik fick på de här dagarna smaka i princip alla Bangaliska specialiteter vi lyckats komma över under hela vår vistelse). Med tanke på att en människa blir uppäten av tigrar var trejde dag i området är vi nöjda med att vara tillbaka i Dhaka nu. Hemfärden gjorde vi på självaste julafton. 10h på tåg.. Det mest spännande var när vi gick av under stopp på en station. Killen från Bangladesh vi hade träffat sa att det var 20 min paus. Plötsligt tjöt tåget och började rulla. Eftersom alla dörrar utan de längst fram var låsta fick vi springa framåt och kasta oss på trappstegen och greppa tag- tillsammans med en bunt andra människor. Gick bra. Väl hemma hann vi fira en kort mysig julafton. Erik överraskade med att ha tagit med sig glögg, pepparkakor, knäck och saffransbiskvier. Lyckan var gjord. Sen kom även skumtomtar fram och det visade sig att Erik fått med sig lite paket till oss hemifrån. Där dök det upp kola, snöflingor, gran, julevangelium och tom en julkrubba! Alltså i princip en komplett julafton. Vi somnade mätta (sockerchockade) och nöjda. Lite hemlängtan väcks såklart när man pratar med familjen hemma och tänker på allt mysig julfirande. Och på att det var -18 och stilla snöfall!

Idag ska vi göra ett sista försök till total julstämning med att äta jullunch på Nordiska klubben.

God jul på er alla!

 

Andreas på båttur

 

Vår båt Chhuti i solnedgång

 

Fina pojkar på tigerjakt

 

Tigerfärgad vakt

 

Speciell skog, med rötter som sticker upp.

 

Färska tigerspår!

 

Baddags. Andreas på språng, sen står jag och Erik på tur.

 

..med efterföljande lerbad.

 

Fiskare (bortse från fläckarna)

 

Erik

 

För mycket kokosnöt? För mycket lerbad?

 

Glada barn

Erik är här och den nybildade trion har nu gjort Dhaka några dagar. Första dagen, i torsdags den 16:e december, var det nationaldag. Jag hade trott att det skulle vara väldigt livat ute. Riktigt så var det inte, men vi såg rejäla mängder av Bangladesh flagga och någon typ av procession, som mest såg ut som ett demonstrationståg. Vi höll till i Old Dhaka som är den lite mer fattiga och lite mer livade delen av staden. Jag älskar det, att bara gå runt i smala gränder och se på livet som utspelar sig där. Det känns lite som en nytändning nu när Erik kommit hit. Jag och Andreas har ju såklart börjat vänja oss vid vardagslivet och människorna. Inkluderat att ideligen bli stoppad på gatan för att svara på varifrån vi kommer, varför vi är här och om de möjligen kan få ta en bild. Eller fråga om vi kan ta bild på dem. Nu har vi en person som uppmärksammar allt det där igen, de små detaljerna, och som har mer energi till att svara på frågor. Det smittar av sig. En annan bra grej är att Erik hade lösgodis med sig. Inte mycket som går upp mot saltlakrits och hallonbåtar efter några veckor!

Promenerande genom stan igår träffade vi på två små pojkar med hennafärgade händer. Verkar vara en högtidsgrej att färga naglarna med henna som sen får växa ut så att det blidas små röd-orangea halvmånar längst ut på både kvinnor och män. Av någon anledning började vi leka lite med dem. Visa dem lite hand-trixs, som att vicka med långfingrarna på varsina sidor, knäppa händerna och vika upp dem till näsan och sätta pekfingrarna på var sin sida, ploppa i kinden osv (ni förstår säkert). En sån där mysig stund helt enkelt.

Igår blev det lunch på ett typiskt Bangladesh-ställe. Jag var den som insisterade, de andra sa ja fast såg kanske inte övertygade ut. Maten visade sig vara kall, men enligt mig ganska god (jag som nyss var urtrött på den enformiga maten i Matlab har redan efter två dagar börjat längta tillbaka och tycker lyxiga restauranger med thai och västerländskt inte känns så kul). Kvällen slutade sen med att Erik låg i knappt 39 grader.. Mitt samvete känns inte helt rent och nu är det bara att hoppas på tillfrisknande till imorgon när vi har planerat en 5-dagars tigerjakt i Sunderban.

Vi bor de här dagarna i någon slags lyxlägenhet med egen hemhjälp (som iof inte gör mer än att rosta bröd på morgonen och ställa fram smör och sylt..). Mitt och Eriks rum är gigantiskt. Tyvärr utan Internet och internetcafeér växer inte på träd. Alltså lite lurigt att lägga ut inlägg men ska få detta på plats och hoppas lägga till lite bilder senare.

Pa aterseende

Nu är det bara en halv vecka tills Erik kommer! Hela jag är inställd på det och Matlab känns plötsligt ganska gjort för ett tag. Ska bli härligt att sträcka på benen igen, komma ut och resa. Har jag då kommit tillräckligt långt med mitt projekt för att hinna med 4 veckors resande? Ärligt talat vet jag inte det själv. Jag har bara fyra intervjuer kvar men sen är det en mängd statistik och resultatsammanställning och såklart själva skrivandet kvar. Hur lång tid tar sånt? Jag räknar med att knappt två månader i Sverige räcker ganska långt. Alltså tänker jag ta semester och njuta att vara här i Bangladesh (jo, jag försöker övertyga även mig själv, och det går ganska bra..).

 

Mina tankar om att hinna göra massa praktik har inte riktigt blivit sanna. Förra veckan gjorde jag i alla fall ett snabb-besök på diarre-avdelningen för att kolla in lite kolera. En annan kväll blev jag inringd för att äntligen vara med på min första förlossning. Ganska stor skillnad från förlossningar i Sverige. Alla kvinnor är i samma sal, där det finns några britsar utöver själva förlossningssängen, där man bara ligger det allra sista. Inget smärtstillande. Trots det inte minsta skrik. Jag kände mig mer handfallen än vanligt med tanke på att jag inte ens kunde kommunicera med mödrarna. Kunde inte ens uppmana till att andas, som är ett säkert kort annars. En söt liten pojke med navelsträngen 3 varv runt halsen föddes tillslut. Allt gick bra. Lika fashinerande som i Sverige. Hela grejen känns så enormt onaturlig, trots att det är det mest naturliga i världen. En liten cellklump växer inuti en livmoder under 9 månader till att bli en fulländad liten människa. Denna ska sedan ta sig ut i världen genom en extremt trång kanal genom att vrida och böja hit och dit. Helt fantastiskt. Det kom även in en liten krabat som fötts på ett subcenter i v 28. Som en liten fågelunge. Mådde fint även efter en skumpig CNG-färd in till sjukhuset istället för läkemedel och kuvös.

 

Vi har haft några regniga och därmed leriga dagar, men idag är solen tillbaka. Igår åt vi klementiner, dadlar och skumtomtar till kvällens SVTplay-tittande. Mer adventsmys än så blir det nog inte i Bangan.

 

Med önskan om en mysig tredje advent

 

 

Vårt kontor! Jag sitter längst in till vänster. I grönt ser ni Hosneara och framför henne Dr Mon.

 

I CNG på väg till grannstaden Chandpur

 

En man säljer glasögon i Chandpur

 

En skräddare i Matlab. Trampsymaskiner är det som gäller.

 

Fattig flicka i Chandpur

Idag har jag äntligen lärt mig säga hej! Jag vet, det låter väldigt illa att jag inte lärt mig det mest fundamentala ordet på bangla förrän efter en månad. Skäms lite, MEN, det är inget lätt ord och eftersom alla kan Hi, Hello osv så finns inte behovet riktigt. Jag har i alla fall övat genom att läsa på i Lonely planet och frågat folk (alla säger: -ingen ide att lära sig för alla kan hälsa på engelska), men utan framgång. Så idag, när jag blev tilltalad med "assalam walaikum" svarade jag automatiskt "walaikum assalam". Jag blev lika överraskad som Sofia, som hälsade, och sedan dess verkar det ha satt sig och jag hälsar frenetiskt på alla muslimer jag träffar (hinduer hälsar med en annan fras, återstår att öva på den antar jag).

Dagen startade helt på fel sida, utan anledning. Kändes mest bara som en sådan där tung dag när allt går fel och känns jobbigt. Dessutom började de första hemlängtans-känslorna infinna sig när jag lästa flera fina mail om vad som händer där hemma med adventsmys i snön och allt vad den här årstiden innebär. Men, dagen var tydligen inte förlorad, jag åkte ut för att besöka det sista subcentret och träffade två helgoa damer. Vet egentligen varför jag tyckte om dem så mycket, hann bara göra mina intervjuer och följa med på ett ultraljud och få fika, men jag kände mig väl helt enkelt lite hemma. De bad mig att komma tillbaka någon gång och det skulle jag vilja, kan inte komma på vilken anledning jag skulle hitta på, men det kan nog ordna sig. När det blev en stund över gick jag ut på gatan för att se mig omkring. Träffade på lite skolbarn och när jag tog fram kameran för att fota dem bröt kaoset loss. Barn dundrade fram ur alla vrår och kastade sig fram över varandra för att vara med på bild. Jag kände mig lite skyldig som ställde till med sådan oordning, men samtidigt jättekul att träffa lite barn. Trist att inte kunna snacka med dem. Tillslut blev de utskällda av några vuxna och jag fick försöka smita tillbaka.

 

 

 

Mina två nätter utanför guest houset blev ganska trevliga och lite jobbiga. Sov hos en trevlig kvinna tillsammans med hennes släkting, en ung tjej som skötte hushållet, och en annan ung tjej, som är i Matlab för att hjälpa till med Andreas projekt. De var såklart lika välkomnande och generösa som alla andra. Kul att få prova på lite olika Bengaliska godsaker. Får återkomma till dessa sockerbomber. Det jobbiga var att när vi blev serverade mat stod "hushållerskan" bredvid och tittade och passade upp. Först när vi ätit klart fick hon ta mat, och åt stående vid sidan av bordet. Kändes helkonstigt. Ännu värre vid frukosten när vi bara var tre unga tjejer hemma som försökte hjälpas åt att göra frukost (ok, jag lyckades bara göra en stjärnformad roti och fick inte ansvaret ens att hålla i stekspaden). De andra två verkade ha blivit goda vänner och skrattade och pratade. När det väl var dags att äta var det samma visa igen. Den unga släktingen fick stå bredvid och äta efteråt. Jag blev arg. Förstår att det är så det går till här men hur kan det kännas ok för dem att göra så?! Försökte fråga först men fick ge mig när jag insåg att jag kanske mer förolämpade än gjorde någon nytta.

 

De vita damern är de snälla "paramedical-staff" på subcenter B.Den oranga min tolk och hon i svart en annan snäll kvinna som varit med på alla subcenter-resor.

 

 

Som sagt, godsaker. Bengaler älskar söta saker, jag garanterar. Kan inte annat än erkänna att jag är en ganska uttalad sötsaksälskare (eller snaskråtta, som min tandhygienist kallade mig förra gången). Gillar godis, kakor och glass och har svårt att hålla mig borta från det, kan äta stora mängder utan problem. Här är jag överträffad. Jag och Andreas köpte en typ av äggliknande kondisbit häromdagen. Som munk i konsistensen, indränkt i sockerlag, med lätt mandelsmak. Jag åt upp hela men det var knappt att jag klarade det och mådde sen illa resten av kvällen. Helt otroooligt sött. Vi har sedan blivit bjudna på sötsaker hos olika familjer och det är alltid detta bittersöta, nästan oätliga. Godast hittills var små sesambollar som smakade exakt som sesamkakorna man kan köpa hemma. Ska plocka fram mina Djungelvrålspåsar snart och se vad bengalerna har för åsikter om de svenska godisvanorna!

 

En man som cyklade förbi mig med en bräkande get på sin rickshaw.

 

Sedan sista har vi också provat Bangladeshdans med några flickor, provat tugga betelnötter och fått vår middag betalad av en fattig far till vår vän -för att det är så man göra här. Hoppas kunna ge något tillbaka till alla som är så generösa och bjuder på allt de har.

 

Heppåre!

En av mina favoritstunder på dagen har blivit mina morgonpromenader. Det är alltid otroligt vackra soluppgångar med en rödorange sol som sakta stiger över det dimmiga landskapet. Frodiga skogspartier, små vattensamlingar och stora fält. Vackert. Även om folk är ute känns allt lite lugnare och lite nyvaket. Flickor i färgglada kläder på väg till skolan. Man hör en tupp som gal här och spännande, annorlunda fågelkvitter där. Doften av nystekt bröd från matstället. En cykelrichshaw skramlar förbi och affärsägaren i hörnet säger som alltid good morning och sen goodbye.


Hälsar alltid så glatt!



Vackra!

Precis innan vi kom till Bangladesh var landskapet fortfarandet till stor det täckt av vatten efter monsunperioden. Nu har vattnet plötsligt sjunkit undan och ett nytt landskap uppenbarat sig. Det är lite svårt att tänka sig, men man kan ändå föreställa sig att hela fälten är täckta av vatten och att de små kullarna med hus och träd utgör öar som man behöver båt för att ta sig fram emellan. På mindre än en vecka har det formligen exploderat på fälten utanför sjukhuset. Mängder av lila vattenhyacinter har fraktats undan, små fyrkantiga åkerlappar med jordvallar runt har bildats och små risplantor planterats och redan börjat växa. Det händer verkligen saker från dag till dag och alltihop kan avnjutas från en perfekt placerad soffa -där man till på köpet får en fantastisk solnednång som belysning av skådespelet. Vackert.





De två senaste dagarna har jag åkt till två subcenter (typ mödravårdscentraler) för att gör intervjuer. Alla är som vanigt hel-söta och bjuder på te och är glada. Kul att komma ut och se verkligheten. Även om vi sitter ett helt gäng runt bordet tar sköterskorna in sina patienter samtidigt och avverkar dem i snabb takt. Alla lägger sig i vad som är problemet och pratar med kvinnan. Inte riktigt samma patientsäkerhet och syn på behovet av privat enskilt rum, som i Sverige. Men hemtrevligt och kul för mig att få se lite av hur de jobbar. Idag fick jag träffa en liten 2,2kg bebis som föddes inatt. Vacker. Liten även här där de flesta bebisar verkar ligga under 3kg. De 5kg:s klumparna som föds i Uppsala hade nog givit en smärre chock är.


Återupplivningsbordet i förlossningssrummet. Jag gör även en
checklista över vilken utrustning som finns tillgänglig.


Förlossningsbritsen, alla bider från subcenter D.


Några vårdplater har de också.

Jag fick också njuta av lite kvinno-power eftersom vi var fyra kvinnor som åkte iväg till subcenter D igår. Alltså, även chauffören var kvinna! Första av sitt slag inom icddr,b. Folk runt omkring stirrade t om mer på henne än på mig, som omväxling. Kombinationen av oss två gjorde alltså sitt. De där kvinnorna var i alla fall väldigt trevliga och jag hann få mycket information om allt mellan himmel och jord under den ganska långa resan. Dessutom var vi både hindu, muslin, buddist och kristen samlad. Multikulti.


Kvinnliga chauffören vid snyggaste ambulansen, önskar jag kom ihåg hennes namn.

Nu väntar två nätters boende hos en kvinna som jobbar här på sjukhuset, som knappt snackar engelska. Vi har blivit utslängda pga ett gäng amerikaner som tar upp hela guest houset. Kan nog bli lite trevligt med ett avbrott, försöker jag intala mig. Ganska jobbigt att flytta hela tiden också. Speciellt när det är under en helg så att jag inte riktigt har någon stans att hänga. I övrigt får vi se vad helgen kan bjuda!

Trevlig helg då!


I morse blev det andedräkts-moln..