Afrika tur och retur

Idag har jag äntligen lärt mig säga hej! Jag vet, det låter väldigt illa att jag inte lärt mig det mest fundamentala ordet på bangla förrän efter en månad. Skäms lite, MEN, det är inget lätt ord och eftersom alla kan Hi, Hello osv så finns inte behovet riktigt. Jag har i alla fall övat genom att läsa på i Lonely planet och frågat folk (alla säger: -ingen ide att lära sig för alla kan hälsa på engelska), men utan framgång. Så idag, när jag blev tilltalad med "assalam walaikum" svarade jag automatiskt "walaikum assalam". Jag blev lika överraskad som Sofia, som hälsade, och sedan dess verkar det ha satt sig och jag hälsar frenetiskt på alla muslimer jag träffar (hinduer hälsar med en annan fras, återstår att öva på den antar jag).

Dagen startade helt på fel sida, utan anledning. Kändes mest bara som en sådan där tung dag när allt går fel och känns jobbigt. Dessutom började de första hemlängtans-känslorna infinna sig när jag lästa flera fina mail om vad som händer där hemma med adventsmys i snön och allt vad den här årstiden innebär. Men, dagen var tydligen inte förlorad, jag åkte ut för att besöka det sista subcentret och träffade två helgoa damer. Vet egentligen varför jag tyckte om dem så mycket, hann bara göra mina intervjuer och följa med på ett ultraljud och få fika, men jag kände mig väl helt enkelt lite hemma. De bad mig att komma tillbaka någon gång och det skulle jag vilja, kan inte komma på vilken anledning jag skulle hitta på, men det kan nog ordna sig. När det blev en stund över gick jag ut på gatan för att se mig omkring. Träffade på lite skolbarn och när jag tog fram kameran för att fota dem bröt kaoset loss. Barn dundrade fram ur alla vrår och kastade sig fram över varandra för att vara med på bild. Jag kände mig lite skyldig som ställde till med sådan oordning, men samtidigt jättekul att träffa lite barn. Trist att inte kunna snacka med dem. Tillslut blev de utskällda av några vuxna och jag fick försöka smita tillbaka.

 

 

 

Mina två nätter utanför guest houset blev ganska trevliga och lite jobbiga. Sov hos en trevlig kvinna tillsammans med hennes släkting, en ung tjej som skötte hushållet, och en annan ung tjej, som är i Matlab för att hjälpa till med Andreas projekt. De var såklart lika välkomnande och generösa som alla andra. Kul att få prova på lite olika Bengaliska godsaker. Får återkomma till dessa sockerbomber. Det jobbiga var att när vi blev serverade mat stod "hushållerskan" bredvid och tittade och passade upp. Först när vi ätit klart fick hon ta mat, och åt stående vid sidan av bordet. Kändes helkonstigt. Ännu värre vid frukosten när vi bara var tre unga tjejer hemma som försökte hjälpas åt att göra frukost (ok, jag lyckades bara göra en stjärnformad roti och fick inte ansvaret ens att hålla i stekspaden). De andra två verkade ha blivit goda vänner och skrattade och pratade. När det väl var dags att äta var det samma visa igen. Den unga släktingen fick stå bredvid och äta efteråt. Jag blev arg. Förstår att det är så det går till här men hur kan det kännas ok för dem att göra så?! Försökte fråga först men fick ge mig när jag insåg att jag kanske mer förolämpade än gjorde någon nytta.

 

De vita damern är de snälla "paramedical-staff" på subcenter B.Den oranga min tolk och hon i svart en annan snäll kvinna som varit med på alla subcenter-resor.

 

 

Som sagt, godsaker. Bengaler älskar söta saker, jag garanterar. Kan inte annat än erkänna att jag är en ganska uttalad sötsaksälskare (eller snaskråtta, som min tandhygienist kallade mig förra gången). Gillar godis, kakor och glass och har svårt att hålla mig borta från det, kan äta stora mängder utan problem. Här är jag överträffad. Jag och Andreas köpte en typ av äggliknande kondisbit häromdagen. Som munk i konsistensen, indränkt i sockerlag, med lätt mandelsmak. Jag åt upp hela men det var knappt att jag klarade det och mådde sen illa resten av kvällen. Helt otroooligt sött. Vi har sedan blivit bjudna på sötsaker hos olika familjer och det är alltid detta bittersöta, nästan oätliga. Godast hittills var små sesambollar som smakade exakt som sesamkakorna man kan köpa hemma. Ska plocka fram mina Djungelvrålspåsar snart och se vad bengalerna har för åsikter om de svenska godisvanorna!

 

En man som cyklade förbi mig med en bräkande get på sin rickshaw.

 

Sedan sista har vi också provat Bangladeshdans med några flickor, provat tugga betelnötter och fått vår middag betalad av en fattig far till vår vän -för att det är så man göra här. Hoppas kunna ge något tillbaka till alla som är så generösa och bjuder på allt de har.

 

Heppåre!